OM
Rolf Haglund konst och musikskribent skriver OM Lena Björn
Vi borde oftare läsa Piet Heins korta ”gruk”:
Fagfolk har man til at spørhvordan intet lar sig gøre.
I alla fall är det rent gåtfullt hur nya konstnärer ständigt lägger
nya dimensioner till detta underbara kallat konst.
Ett sådant fenomen är Lena Björn.
Hon tycks bara göra sin konst, chockerande okunnig om eller
likgiltig för alla ”omöjliga” problem hon därvid passerar.
När jag följt hennes utveckling via ett ännu begränsat antal
utställningar har jag gång på gång sett hennes blixtrande
talang ta så oväntade språng att den - hennes utveckling
- oavbrutet tycks ha nystartat. ”Hvergang” var Storm P:s enkla
konklusion i en smakfråga.
Varje gång har jag själv försökt sätta etikett på det nya,
kommit dragande med det ena namnet efter det andra, och
varje gång tvingats inse att hon varit fullständigt omedveten
inte bara om likheterna utan oftast också om namnens existens.
I själva verket är hon levande bevis på Gunnar Ekelöfs tes:
”Men för oss måste ju målet vara att via kulturen nå fram till
ett högre naturbarnsstadium, att förvandla en viss primitiv
objektivitet, barnets objektivitet, till en tredje ståndpunkt,
att nå fram till en motsvarande punkt upp på den eviga
livsspiralen.”
Naiv är hon självfallet inte, inte heller obetänksamt spontan.
Hon arbetar intuitivt, men hårt, närgånget, med nära problem.
Hela hennes värld finns nära inpå, i familjen, i en provinsiell
närmiljö i västgötska - men än mer småländskt karga - Tranemo,
fast någon avskildhet finns inte, inte där och ingen annanstans.
Överallt är tidens, samhällets och mänsklighetens problem
desamma.
Lena Björn söker en känsla där alla hennes upplevelser finns
med, absolut ärligt. Hon försöker tolka tiden, men utan ord,
och hon har själv allra störst förbehåll inför resultatet. Hon
måste själv ta sig tid att se sina egna bilder, då de ligger alltför
nära henne själv, tid att förstå:
- Jag behöver slitet, motståndet, när jag skapar för att
komma vidare. Är rädd att hamna i ett manér, vill därför
hitta nya vägar. Detta gör att jag många gånger känner
en frustration och en rädsla att inte kunna måla någon
mer bild. Samtidigt är det något som driver mig att fortsätta.
För mig är det viktigt med en kontinuitet i arbetet, mer
eller mindre fasta arbetstider, och jag har behov av att få
vara i fred, vill inte prata med någon, vill behålla det
jag upplever utan att sätta ord på det, inte registrera
med vänster hjärnhalva.Känslan måste gå in ren,
hamna utanför det av mig beskrivbara och sen komma
ut när jag medvetet arbetar med bilden utan att styra
handen i det skapande ögonblicket. Jag kan inte
förklara med ord vart jag vill, men jag kan känna när
jag är där.
Utifrån upplever jag denna rastlösa energi, koncentrationen och
närvaron, som nyckeln till hennes konstnärskap. När jag vet hur
förbehållslöst hon går in i sitt verk vågar jag också uppleva
detta som unikt, ja som en konstens vägvisare in i en ny tid,
en mänskans ödestid.
I själva händernas snabbhet då hon fångar aikidokämparnas
uppgörelse, en med vänster och den andre med höger hand
samtidigt, i berusningens ögonblick innan det gått över i det
medvetna betraktandets besvikelse, i väntandet på nästa
skede, då sanningen kan framträda sedan alla ord och all logik
återigen bleknat - i den vibrerande närhet hennes verk
förmedlar, påstår jag att en evig konstens förnyelse ägt rum.
Paul Valéry fångade dess särprägel i ord:
”Den korta tidrymden ger glimtar av ett annat system, en
annan ´värld´, som ett konstant ljus aldrig kan belysa. Den
världen (och man behöver inte sätta något metafysiskt pris
på den - vilket vore onödigt och absurt) är till sin natur instabil.
Kanske är det en värld av egna och fria sammanhang mellan
de tänkbarheter som står anden till buds? En värld av
attraktioner, av de kortaste avstånden, av resonanser…”
Märkligast i hennes konst är att ögat alltid finner nya
dimensioner.
I aikido-teckningarna anas det ännu ej inträffade, en obetydlig
obalans som snart kommer att avgöra kampen.
-Jag kan inte förklara bilden då den finns i mitt hemliga
rum. Vad jag känner är en längtan, en tvingande kraft,
som vill ut och bli vad den måste bli. Jag är verktyget
som måste få vara rent och slippa orden, känna när
handen skapat det som mitt innersta rum vill visa.
Denna Lena Björns frihet, öppenhet, återhållsamhet och
frånvaro av alla konventioner gör hennes konst unik.
Rolf Haglund
konst- och musikskribent