OM

 

Jag heter Lena Björn och bor och arbetar i Tranemo i Västra Götaland,

inte långt ifrån smålandsgränsen.

Det som berör mig lämnar mig inte i fred. Det är som en tvingande kraft

som vill ut och bli vad den måste bli. Jag är verktyget som måste vara rent

och slippa orden, känna när handen skapat det mitt innersta rum vill visa. 

Jag vill gå min egen väg, hitta den teknik som passar för det jag vill

förmedla. Inne i en arbetsprocess försöker jag undvika att ta in

omvärlden för att behålla min känsla.

 

2014 blev jag inbjuden till Kaliyanwala i norra Indien av Tellus Art Academy.

Tillsammans, 16 konstnärer från olika delar av världen, arbetade vi sida vid sida med folket i byn och på skolan som Tellus Art byggt upp för fattiga barn.

Just hemkommen till Sverige visades i media fasansfulla bilder av två unga indiska flickor hängda i ett träd efter att de våldtagits och brutalt mördats.

Detta hade hänt i grannregionen till där jag just befunnit mig.

Många bor i enkla hus på landet, ofta utan vatten och toalett och

är därför hänvisade till naturen för att göra sina behov.

De blir ett allmänt villebråd.

Bilderna jag såg i media gav mig ingen ro, det kändes så nära! Tecknas´de skisser blev skisser i lera som blev bronser. Mina skulpturer har ingår armar och de vackra hårflätorna är virade kring kroppen likt rep. De är försvarslösa och fjättrade av sin egen kvinnlighet. Jag vill i sett vackra kontrastera mot det sköra ångestfyllda och lyfta frågor rörande kvinnors rätt till sin egen kropp.

Genom Regionrteater Väst/Dans fick jag kontakt med den japanske koreografen Satoshi Kudo som berördes av min berättelse och mina skulpturer.

Satoshi skriver:

"I found a very strong impression In Björn´s sculpture and a

necessity to deliver her passion and evidence to the world."

 

Detta blev utgångspunkt för dansföreställningen "Daughters of the World". Dn kortare performance hade premiär på Borås Internationella skulpturbiennal 2018 och en längre dansföreställning hade sin premiär Konstertsalen i Gislaved samma år.

Skulptur: Lena Björn. Koreografi Satoshi Kudo. Dans: Satochi Kudo, Clarie Camous, Jasmine Attie´. Foto Urban Björn. Ljuddesign: Louise Magnusson.

Susanna Dahlberg, VD Regionteater Väst skriver:

"Repetitionerna jag såg liknade inget annat. Det starka uttrycket i Lena Björns skulpturer tillsammans med Satoshi Kudos koreografi visade på kropp och utsatthet på ett starkt och överrumplande sätt utan att för den skull vara det minsta spekulativt utan tvärtom ytterst respektfullt. det är en sot glädje för oss på Regionterater Väst att få ha varit värdar för detta unika residens. Jag hoppas att verken kommer upplevas av många, både föreställningen som helhet men också de fristående skulpturerna. De fångar så mycket av skönhet och smärta, vrede och hjälplöshet. Och i sig kraftfulla. Verken är placerade mitt i våt globala samtid och parallellt fyllda av referenser till andra tider."

Utställning Daughters of the World- sex skulpturer,

foto och ljud visas Wärenstams Kosthall 27 april - 1 september 2019.

                                                                                                        

                                 

 

Ur Rolf Haglunds text OM Lena Björn

 

Vi borde oftare läsa Piet Heins korta ”gruk”:

Fagfolk har man til at spørhvordan intet lar sig gøre.

I alla fall är det rent gåtfullt hur nya konstnärer ständigt lägger

nya dimensioner till detta underbara kallat konst.

Ett sådant fenomen är Lena Björn.

Hon tycks bara göra sin konst, chockerande okunnig om eller

likgiltig för alla ”omöjliga” problem hon därvid passerar.

När jag följt hennes utveckling via ett ännu begränsat antal

utställningar har jag gång på gång sett hennes blixtrande

talang ta så oväntade språng att den - hennes utveckling

- oavbrutet tycks ha nystartat. ”Hvergang” var Storm P:s enkla

konklusion i en smakfråga.

Varje gång har jag själv försökt sätta etikett på det nya,

kommit dragande med det ena namnet efter det andra, och

varje gång tvingats inse att hon varit fullständigt omedveten

inte bara om likheterna utan oftast också om namnens existens.

I själva verket är hon levande bevis på Gunnar Ekelöfs tes:

”Men för oss måste ju målet vara att via kulturen nå fram till

ett högre naturbarnsstadium, att förvandla en viss primitiv

objektivitet, barnets objektivitet, till en tredje ståndpunkt,

att nå fram till en motsvarande punkt upp på den eviga

livsspiralen.”

Naiv är hon självfallet inte, inte heller obetänksamt spontan.

Hon arbetar intuitivt, men hårt, närgånget, med nära problem.

Hela hennes värld finns nära inpå, i familjen, i en provinsiell

närmiljö i västgötska - men än mer småländskt karga - Tranemo,

fast någon avskildhet finns inte, inte där och ingen annanstans.

Överallt är tidens, samhällets och mänsklighetens problem

desamma.

 

Lena Björn söker en känsla där alla hennes upplevelser finns

med, absolut ärligt. Hon försöker tolka tiden, men utan ord,

och hon har själv allra störst förbehåll inför resultatet. Hon

måste själv ta sig tid att se sina egna bilder, då de ligger alltför

nära henne själv, tid att förstå:

 

          - Jag behöver slitet, motståndet, när jag skapar för att

           komma vidare. Är rädd

           att hamna i ett manér, vill därför hitta nya vägar.

           Detta gör att jag många gånger

           känner en frustration och en rädsla att inte kunna måla

           någon mer bild.

           Samtidigt är det något som driver mig att fortsätta.

           För mig är det viktigt med en kontinuitet i arbetet, mer

           eller mindre

           fasta arbetstider, och jag har behov av att få vara i fred,

           vill inte prata

           med någon, vill behålla det jag upplever utan att sätta

           ord på det, inte

           registrera med vänster hjärnhalva.

           Känslan måste gå in ren, hamna utanför det av mig

           beskrivbara och sen

           komma ut när jag medvetet arbetar med bilden utan att

           styra handen i det

           skapande ögonblicket.

          Jag kan inte förklara med ord vart jag vill, men jag kan

          känna när jag är där.

 

Utifrån upplever jag denna rastlösa energi, koncentrationen och

närvaron, som nyckeln till hennes konstnärskap. När jag vet hur

förbehållslöst hon går in i sitt verk vågar jag också uppleva

detta som unikt, ja som en konstens vägvisare in i en ny tid,

en mänskans ödestid.

I själva händernas snabbhet då hon fångar aikidokämparnas

uppgörelse, en med vänster och den andre med höger hand

samtidigt, i berusningens ögonblick innan det gått över i det

medvetna betraktandets besvikelse, i väntandet på nästa

skede, då sanningen kan framträda sedan alla ord och all logik

återigen bleknat - i den vibrerande närhet hennes verk

förmedlar, påstår jag att en evig konstens förnyelse ägt rum.

Paul Valéry fångade dess särprägel i ord:

”Den korta tidrymden ger glimtar av ett annat system, en

annan ´värld´, som ett konstant ljus aldrig kan belysa. Den

världen (och man behöver inte sätta något metafysiskt pris

på den - vilket vore onödigt och absurt) är till sin natur instabil.

Kanske är det en värld av egna och fria sammanhang mellan

de tänkbarheter som står anden till buds? En värld av

attraktioner, av de kortaste avstånden, av resonanser…”

 

Märkligast i hennes konst är att ögat alltid finner nya

dimensioner.

I aikido-teckningarna anas det ännu ej inträffade, en obetydlig

obalans som snart kommer att avgöra kampen.

 

         -Jag kan inte förklara bilden då den finns i mitt hemliga

         rum. Vad jag

         känner är en längtan, en tvingande kraft, som vill ut och

         bli vad den måste

         bli. Jag är verktyget som måste få vara rent och slippa

         orden, känna när

         handen skapat det som mitt innersta rum vill visa.

 

Denna Lena Björns frihet, öppenhet, återhållsamhet och

frånvaro av alla konventioner gör hennes konst unik.

                                                                                                      

                                                                Rolf Haglund

                                                                konst- och musikskribent