OM

 

Rolf Haglund konst och musikskribent skriver OM Lena Björn

 

Vi borde oftare läsa Piet Heins korta ”gruk”:

Fagfolk har man til at spørhvordan intet lar sig gøre.

I alla fall är det rent gåtfullt hur nya konstnärer ständigt lägger

nya dimensioner till detta underbara kallat konst.

Ett sådant fenomen är Lena Björn.

Hon tycks bara göra sin konst, chockerande okunnig om eller

likgiltig för alla ”omöjliga” problem hon därvid passerar.

När jag följt hennes utveckling via ett ännu begränsat antal

utställningar har jag gång på gång sett hennes blixtrande

talang ta så oväntade språng att den - hennes utveckling

- oavbrutet tycks ha nystartat. ”Hvergang” var Storm P:s enkla

konklusion i en smakfråga.

Varje gång har jag själv försökt sätta etikett på det nya,

kommit dragande med det ena namnet efter det andra, och

varje gång tvingats inse att hon varit fullständigt omedveten

inte bara om likheterna utan oftast också om namnens existens.

I själva verket är hon levande bevis på Gunnar Ekelöfs tes:

”Men för oss måste ju målet vara att via kulturen nå fram till

ett högre naturbarnsstadium, att förvandla en viss primitiv

objektivitet, barnets objektivitet, till en tredje ståndpunkt,

att nå fram till en motsvarande punkt upp på den eviga

livsspiralen.”

Naiv är hon självfallet inte, inte heller obetänksamt spontan.

Hon arbetar intuitivt, men hårt, närgånget, med nära problem.

Hela hennes värld finns nära inpå, i familjen, i en provinsiell

närmiljö i västgötska - men än mer småländskt karga - Tranemo,

fast någon avskildhet finns inte, inte där och ingen annanstans.

Överallt är tidens, samhällets och mänsklighetens problem

desamma.

 

Lena Björn söker en känsla där alla hennes upplevelser finns

med, absolut ärligt. Hon försöker tolka tiden, men utan ord,

och hon har själv allra störst förbehåll inför resultatet. Hon

måste själv ta sig tid att se sina egna bilder, då de ligger alltför

nära henne själv, tid att förstå:

 

          - Jag behöver slitet, motståndet, när jag skapar för att

           komma vidare. Är rädd att hamna i ett manér, vill därför

           hitta nya vägar. Detta gör att jag många gånger känner

           en frustration och en rädsla att inte kunna måla någon

           mer bild. Samtidigt är det något som driver mig att fortsätta.

           För mig är det viktigt med en kontinuitet i arbetet, mer

           eller mindre fasta arbetstider, och jag har behov av att få

           vara i fred, vill inte prata med någon, vill behålla det

           jag upplever utan att sätta ord på det, inte registrera

           med vänster hjärnhalva.Känslan måste gå in ren,

           hamna utanför det av mig beskrivbara och sen komma

           ut när jag medvetet arbetar med bilden utan att styra

           handen i det skapande ögonblicket. Jag kan inte

           förklara med ord vart jag vill, men jag kan känna när

           jag är där.

 

Utifrån upplever jag denna rastlösa energi, koncentrationen och

närvaron, som nyckeln till hennes konstnärskap. När jag vet hur

förbehållslöst hon går in i sitt verk vågar jag också uppleva

detta som unikt, ja som en konstens vägvisare in i en ny tid,

en mänskans ödestid.

I själva händernas snabbhet då hon fångar aikidokämparnas

uppgörelse, en med vänster och den andre med höger hand

samtidigt, i berusningens ögonblick innan det gått över i det

medvetna betraktandets besvikelse, i väntandet på nästa

skede, då sanningen kan framträda sedan alla ord och all logik

återigen bleknat - i den vibrerande närhet hennes verk

förmedlar, påstår jag att en evig konstens förnyelse ägt rum.

Paul Valéry fångade dess särprägel i ord:

”Den korta tidrymden ger glimtar av ett annat system, en

annan ´värld´, som ett konstant ljus aldrig kan belysa. Den

världen (och man behöver inte sätta något metafysiskt pris

på den - vilket vore onödigt och absurt) är till sin natur instabil.

Kanske är det en värld av egna och fria sammanhang mellan

de tänkbarheter som står anden till buds? En värld av

attraktioner, av de kortaste avstånden, av resonanser…”

 

Märkligast i hennes konst är att ögat alltid finner nya

dimensioner.

I aikido-teckningarna anas det ännu ej inträffade, en obetydlig

obalans som snart kommer att avgöra kampen.

 

         -Jag kan inte förklara bilden då den finns i mitt hemliga

         rum. Vad jag känner är en längtan, en tvingande kraft,

         som vill ut och bli vad den måste bli. Jag är verktyget

         som måste få vara rent och slippa orden, känna när

         handen skapat det som mitt innersta rum vill visa.

 

Denna Lena Björns frihet, öppenhet, återhållsamhet och

frånvaro av alla konventioner gör hennes konst unik.

                                                                                                      

                                                                Rolf Haglund

                                                                konst- och musikskribent