BORÅS TIDNING

Recensent Inger Landström

 

Daughters of the World

Av: Lena Björn

Plats: Konsthallen Hishult

Pågår till: 26 april

 

Vackert, Omskakande - och viktigt 

 

I Hishults konsthall har Tranemokonstnären Lena Björns uttrycksfulla skulpturer fått fritt spelrum.

Borås Tidnings konstkritiker Inger Landström åkte dit och blev tagen av såväl den lantliga omgivningen

som själva utställningen.

​

Det är en ovanligt regnfri lördag i början av mars. Den platta Hallandskusten tonar ut i ett lätt dis när vi tar av från E6:an i höjd med Laholmsbukten och så småningom hamnar i vad som känns som en ren 1800-talsidylll med kyrkan på ena sidan landsvägen och ett gästgiveri på den andra. Vi har kommit fram till Hishults konsthall.

Hur kommer man på idén att lägga en konsthall just här, mitt uti i ingenstans, och hur kan det fungera?

Givetvis finns det en eldsjäl i bakgrunden. Han heter Kjell-Åke Gustafsson och står själv bakom disken i konsthallens entré. Svaret jag får på min fråga är tämligen enkelt – han konstaterar lakoniskt att han är uppväxt här och är den fjärde generationen som driver värdshuset. Och den tillbyggda konsthallen – ja, den har funnits i 25 år nu, så hittills har det ju fungerat…

 

Kombinationen av god mat och väl utvald samtidskonst blev en succé direkt, och intresset håller uppenbarligen i sig: även en lite småkylig vernissagelördag så här tidigt på våren fylls det snabbt på med bilar ute på parkeringen. Trädgården har blivit en skulpturpark som för varje år utökas med såväl konstverk som växter – bland annat finns här nu 400 rododendronbuskar.

En hel del av utomhusskulpturerna är gjorda av konstnärer från Sjuhärad, och även i själva konsthallen är Sjuhäradstrakten just nu representerad. I de öppna, ljusa rummen med rustika väggar i trä och betong och en imponerande takhöjd får Tranemokonstnären Lena Björns uttrycksfulla skulpturer fritt spelrum.

 

De sex marmorvita kvinnogestalterna som finns utspridda över golvet är lika vackra som omskakande. Deras lugna slutna ansiktsuttryck förstärker intrycket av klassiska antika skulpturer samtidigt som hela gestaltningen speglar en ytterst brutal samtidvärld, där kvinnor och inte minst unga flickor är speciellt utsatta.

Bakgrunden till dem är Lena Björns egna upplevelser under en vistelse i Indien och framför allt hennes starka reaktion på publicerade bilder av två indiska flickor som hängts i ett träd efter att de våldtagits och brutalt mördats.

De långa, repliknande flätorna som kropparna är invirade i är faktiskt rejäla manillarep, ursprungligen tågvirke, men marmorn är en illusion – i själva verket är kropparna skulpterande i frigolit som bearbetas med omfattande ytbehandlingar. Hela det tålamodsprövande arbete kan man följa i ett bildspel som visas en trappa upp.

 

I intilliggande rum finns mindre varianter av skulpturerna gjutna i brons respektive järn, tillsammans med fotografier tagna av Urban Björn under dansföreställningen ”Daughters of the World” skapad av Lena Björn tillsammans med den japanske koreografen Satoshi Kudo och uppförd bland annat på Borås Internationella skulpturbiennal 2018.

Delar av musiken från föreställningen strömmar ut som en bakgrundston i rummen och understryker den lågmält suggestiva stämningen som vilar över hela utställningen.

 

 

​

​

BORÅS TIDNING

Recension Rolf Haglund

​

RYDALS MUSEUM

NUTIDA SJUHÄRADSKONST UR TORE G WÄRENSTAMS STIFTELSE

4 sept – 13 nov 2016

​

Angelägen konst i Rydal

​

En av Sjuhäradsbygdens och regionens viktigaste konstaktörer under 2000-talet är Tore G Wärenstams Stiftelse, nu med årliga konstinköp för 100 000 kronor eller mera. Ett urval på 40-talet verk ur samlingen

visas på Rydals Museum.

​

Tore G Wärenstams Stiftelse tillkom i samband med Wärenstams 60-årsdag 1968.

  Han var då Borås tidnings ägare och chefredaktör (han levde 1908-80), och stiftelsen har gjort en ovärderlig insats på en lång rad fronter, men mest bestående är nog ändå denna för den lokala konsten. Wärenstam hade ett glödande intresse för regional bildkonst, och märkligast av allt är att nu, flera decennier efter hans död, se hur den konstsamling som byggts upp till hans minne rentav förnyar konstens utveckling- och alls inte bara den lokala eller regionala.

 

Alltför många av bilderna har legat gömda i Konstmuseets lager, och först nu, när vi får se dem i ett sammanhang, inser vi samlingens räckvidd. Den bildar rentav epok, inte minst genom att antyda samhörigheten mellan 2000-talets olika konstarter, och inte bara som här måleri, skulptur och foto utan samtidigt också vad som sker i musik, diktning och olika beteendevetenskaper.

  Alla dessa skilda kategoriers konstnärer tycks i detta nu, i relation till denna ytterst märkliga utställning i Rydal, med ens verka i ett och samma andliga klimat, i en samhörighet som länge frånkänts det konstnärliga skapandet, medan ytliga effekter, ismer, roligheter och inte minst skandalinslag på riksplanet ofta fått dominera bilden av samtidskonsten.

 

Destå mera överraskat alltså att här på hemmaplan möta tendenser som, bortom vår horisont, samtidigt dominerar konsten i världsstäderna, ett allvar som samtidigt förändrar själva tidsandan i ett konstnärligt hantverk och tar upp kampen med tidlösa klassiska mästerverk i en aktuell, modern och ständigt rörlig nutid.

 

Skulptörerna Marta Runomark och Lena Björn, målarna Johan och Michael Lindberg, fotograferna Eva Klasson och Jan Töve, och många fler med dem, inalles ett 40-tal lokala konstnärer, nyanserar nuet på Rydals Museum till angelägen gränslös konst. Den är rak, tidlös och direkt. Där den subjektive ibland kallas enögd, kan ju den objektive te sig blind. Men här är den ene efter den andre besläktad med de klassiska mästarna.

 

 

 

 

KONSTHALLEN HISHULT

recensent Britte Montigny

​

Lena Björn – FACE THE FUTURE

 

EN BIT AV TANZANIA Nästan mitt Konsthallen Hishults stora utställningssal står ett mer än manshögt Baobabträd –apbrödsträd - utskuret i siluett ur ett stycke tjock, rosteroderad järnplåt. Det är rått, ursprungligt. På samma gång uråldrigt och modernt utstrålar det en primitiv kraft som för ekon av folktro och osynliga krafter med sig in i dagens Afrika, in i Konsthallen. Så är det också ett nästintill heligt träd. Det är den afrikanska savannens vattenreservoar, älskar av djur och människor för sin förmåga att också under torrtid ha stammen fylld med vatten. När det sedan blir gammalt och torrt och ihåligt är det stort nog att rymma en kiosk eller en liten affär. Stort nog att skänka skugga. Ett magiskt träd: en bit av Afrika… i Konsthallens ”nya” galleri – det långsmala, ljusa – dyker det upp igen. Denna gång i statyettformat med en nästan-zebran vid sin.

 

Både Baobabträdet och nästan-zebran, som egentligen heter ”Almost a Zebra” (bara ett definierat huvud saknas), har förts till Hishult av konstnären Lena Björn där de ingår i ”Face the Future- om delaktighet och människovärde”, en vandringsutställning skapad i syfte att rikta omvärldens uppmärksamhet på de projekt som pågår i ett par konstnärs- och konsthantverkscenter i Dar es Salaam, Tanzanias ekonomiska nav vid randen till Indiska Oceanen.

 

Via en dokumentärfilm från 2005 om de sydafrikanska gatubarnens svåra situation kom Lena Björn att engagera sig för utsatta gruppers situation i Afrika, ett engagemang som ledde till att hon tillsammans med fotograferande maken Urban och två söner 2010 reste till Dar es Salaam för att bekanta sig med och på olika sätt dokumentera arbetet på dels Mabinti-centret, dels Wonder Workshop-centret. I det förra får våldsdrabbade kvinnor hjälp att läka, att skapa sig egna liv. Våldtagna i tidiga tonår, med hårt arbete och svält under graviditeten, svåra förlossningar som resulterat i fistlar som leder till inkontinens och okontrollerad tarmtömning har de övergivits av sina familjer, utlämnats till tiggeri, misshandel, en fortsatt icke-tillvaro i helvetet. På centret får de hjälp. Opereras. Medicineras. Undervisas i engelska, matematik, starta-eget. Får en symaskin, hull på kroppen, ett leende i ögonen. En framtid.

 

Wonder Workshop-centret tar sig an människor med funktionshinder. Liksom de våldtagna och fisteldrabbade kvinnorna på nåd och onåd utlämnade till tiggeri, misshandel och en icke-tillvaro i helvetet. I centret får de möjlighet att arbeta, att tjäna pengar, att skapa sig ett värdigt liv. Allt efter förmåga tappar de gummiträd, odlar sjögräs och kryddor. De gör smycken av återvinningsglas och de ges en chans att resa sig ur den psykiska och fysiska misären. Också i deras ögon tänds ett ljus. Ett leende. Bearbetningen och den konstnärliga gestaltningen av intrycken från besöket i Mabinti och Wonder Workshop fick anstå till återkomsten till Sverige. Ingen som besöker Konsthallen i Hishult kan heller missta sig på styrkan i Lena Björns engagemang. Inte heller på kraften i hennes konstnärskap som är illustrativt, tekniskt kompetent och mångskiftande, episkt oh ytterst berörande – någon gång möjligen tangerande gränsen till det alltför illustrativt tillrättalagda. Just i detta sammanhang är det av underordnad betydelse. Det primära syftet med utställningen är inte att visa upp ett konstnärskap med anspråk på att på ett eller anat sätt vara unikt och föregripande, utan att till varje pris och på begripligast möjliga sätt berätta en historia – och det gör hon. Rakt, handfast och med en eller annan poetisk underton som en eftergift åt landets skönhet oh människornas vänlighet. Huvudsakligen med hjälp av egna teckningar, foton, tryck, målningar, skulpturer och glasfigurer men också med konsthantverk som skapats i Mabinti och Wonder Workshop går hon till verket. Redan innanför entrédörren möter prov på de smycken av bland annat återvinningsglas som skapats av Wonder Worksops medlemmar, liksom konsttryck på handgjort papper, leksaksdjur av trä, mjuka dockor och enkla kläder av klassiskt afrikanskt snitt. Ur högtalare strömmar afrikanska ljud: musik, gatuljud, tal, intervjuer. Och luften fylls av dofter av ingefära och kryddnejlika, dofter som förstärks av att Lena Björn också återskapat kryddorna – liksom dadelkvistar – som monumentala skulpturer, där själva storleken understryker den roll just dessa växter spelar för ekonomin.

 

På väggarna hänger dels grafiska tryck av ”nästan-zebror” – med eller utan ”föl”

i magarna – samt målningar som leder mina tankar till CO Hulténs mångskiktade och halvt surreella Afrikaverk. Genom att måla med blandtekniker som tempera på aluminium och vinylfärg på plexiglas uppnår Lena Björn liknande illusioner av genomskinlighet – lager av synintryck och erfarenheter lagda på varandra i en ständigt föränderlig och ömtålig verklighet. Ömtålig som livet i områden där aids och malaria årligen skördar tusentals offer och där barnadödligheten är skyhög. På en vägg i ett av Konsthallens öppna sidogallerier visas serien ”In Memoriam” – fragmentariska porträttavtryck av aidsoffer lika känslomässigt laddade som någonsin den franske existentialisten Jean Fautriers Gisslan-porträtt (Tete d´otage) från Andra världskriget. Som en påminnelse om barnadödligheten hänger från taket i samma galleri ett ”moln” av skira metalltrådsnät. I nästan varje nät ligger en minibaby som gjutits av återvunnet, sandblästrat glas. Alla särskiljande, individuella. Alla avlidna, på väg mot himlen. Där korgarna är tomma har babysjälarna redan nått sitt mål. Med ett hårsmån till godo undviker Lena Björn ren pekoral för att i stället landa i något som skulle kunna kallas bokmärkspoesi.

 

Änglababyinstallationen kan nog tolkas som något av en trösterik flykt undan verklighetens elände. Elände? Ja, naturligtvis. Den verklighet som ligger bakom Lena Björns utställningen är självklart eländig. Men Lena skildrar inte eländet även om hon ser det och berörs av det. Hon skildrar vägen ut ur det, visar att vägen finns. Att den är framkomlig i synnerhet när den inte bara kantas av människors hjälpsamhet och hårt egenarbete utan också av glädje och högst påtagliga hopp om en bättre framtid.

 

Mabinti pch Wonder Workajop synliggjorda av Lena Björn och givna en plats på humanismens karta. Angelägenhetsgraden är hög. Konsthallen Hishult är utställningens sista hållplats. Det borde ha varit fler. Många fler.

 

 

 

 

BORÅS TIDNING

Recensent ROLF HAGLUND

 

FLAMÉNSKA GALLERIET

Pågår till: 10 mars 2013

 

 

Virtuos teknik för ögonblickets verk

 

Gunnar Ekelöf formulerade de bevingade orden: Det som är botten i mig är botten också i alla andra. Men inför Lena Björns konst hade han fel. Det som där är bottnen, det vill säga hela hennes grund och trygghet som konstnär, är hon tämligen ensam om, nämligen detta blixtsnabba tecknande, nu utvecklat nästan till fulländning.

  Den sidan av hennes konstnärskap kan vi nu möta – och häpna över – på Flaménska, nämligen 46 variationer över en modells spontana rörelser, varje bild tillkommen på sådär en halv minut i krita, kol eller blyerts, även med inslag av färg. Det är en metod som skapar makulatur i massor, eftersom hon aldrig går in i efterhand och korrigerar.

 

Hennes avbildande har också en annan sida, rent av att söka ändra världen med konst. Den mötte vi på Rydals Museum i höstas. I ett allkonstverk – utom bilder även musik, foto, dofter, skulptur och intervjuer – samlade hon då sina intryck av en resa till Tanzania. Med empati inför det hårda livets villkor formulerade hon även sin tilltro till mänskors egen förmåga att lösa problemen.

  Men det snabba tecknandet är hennes utgångspunkt, tidigt uppövad under ett års avbildande av repetitionerna inför 1999 års Torpaspel, därpå i ett par år på Tranemo aikidoklubbs träningspass, ofta genom att avbilda ena antagonisten med vänster och den andra med höger hand samtidigt, och nu sen tio år inför en modell i spontan rörelse till musik hemma i ateljén.

 

Länge har jag följt hennes snabba tecknande. Men det är nu hon nått mästerskap i att fånga rörelsen, ofta inför ändrade positioner i samma bild. Tidigare hade hon en tendens att låta blicken ”se runt hörn”, att ge bilden en mera statisk form, med drag av kubistiskt avbildande. Nu är hon suverän i att uteslutande via linjen fånga varje fas av modellens helt okontrollerade rörelse.

  En konstnär som så djärvt och virtuost, med total koncentration, lämnar ut sig själv, och samtidigt skärper alla sinnen och vässar sin teknik till redskap för ögonblickets verk, känns unik. Lika total närvaro vägleder henne i det större målet -att engagera sig, och oss, för utsatta mänskors villkor. Med den ambitionen far hon snart till Indien.

 

 

 

 

BORÅS TIDNING

Recensent ROLF HAGLUND

 

RYDALS MUSEUM

Pågår till: 25 nov 2012

 

 

Allkonstverk

 

Vi har förut mött Tranemo-konstnärinnan Lena Björns bilder av sydafrikanska gatubarnet Frieda. Nu på Rydals museum växer hennes empati och oro för människans villkor ut till nya dimensioner, när hon i ett allkonstverk samlat intrycken av en Tanzania-resa i konst, musik, foto, intervjuer och dofter. Bredare projekt har sällan skådats.

  Hon arbetar i ny färgskala och nya material, även skulptur.

Maken Urban bidrar med foto och sönerna i jazzgruppen Curly Camel med en suggestiv ljudinstallation. Själv har hon arbetat (på egen bekostnad) i två är, ibland dag och natt. Allt går i vartannat (inga titlar, inget är till salu) och vi möter ett konstgenombrott av unika dimensioner även internationellt.

  Gunnar Ekelöf vill via kulturen nå ett högre naturbarnsstadium, en tredje ståndpunkt.

  Så har också Lena Björn strävat, alltid i kamp med en egen ovisshet. Vad hon nu gjort är en vidöppen solidaritetsförklaring med Afrikas utsatta, främst kvinnorna fri, öppen, bortom alla konventioner. Allt omsatt i ett för henne nytt konstspråk, direkt, känsligt, i nästan etnografisk dokumentation, så unikt och sinnlig av vi får jämföra med en Gauguins Tahitibilder. Stort!

 

 

 

 

LÄNSTIDNINGEN ÖSTERSUND

Recensent Christer B. Jarlås

 

GALLERI REMI

2009

 

 

Att gå in på Galleri Remi i Östersund just nu blir en märklig konstupplevelse. Rummet är helt förändrat, eller kanske inte. Det är inte rummet som är förändrat - det är den konst som visas som förändrar rummet.

  Lena Björn från Tranemo ställde ut på Remi för fyra år sedan. Då visade hon också verk med plexiglas och jag minns teckningar med aikido.

  Nu har allt dragits ut ännu längre. Här finns verk som pendlar mellan målningar och objekt. Små kuber av plexiglas som ser olika ut beroende på från vilken sida man tittar. Här finns en stor målning på aluminium och en annan stor målning på tre stora plexiglasskivor som hänger framför varandra. Här finns en slags skulpturer, stiliserade delar av hus i betong med påmålad text. Och visst här finns också måleri av mer traditionellt slag och teckningar som på ett mycket intensivt sätt visar rörelse.

 - Jag strävar efter att komma ut från väggen. Det har bland annat lett mig till de här små blocken i plexiglas, berättar Lena.

 

Den största målningen är döpt till Frieda. Den visar en liggande kvinna med ansiktet neråt i ett utsatt stadslandskap. En målning av utsatthet och utelämnande. Den har sin bakgrund i den uppmärksammade filmen om gatubarnet Frieda från Sydafrika. Lena Björn blev mycket gripen av filmen.

 - Jag tog kontakt med filmbolaget efteråt. Och jag fick träffa Frieda när hon var i Sverige, blev drogfri och fick studera. Men filmen grep mig för att den visade den urkraft som finns i en liten fattig, utsatt människa. En kraft som kan vara så mycket starkare än den jag och andra i välfärden har.

  På de stiliserade hushalvorna i betong finns delar av världens milleniemål ditskrivna. Målen som vill halvera fattigdomen i världen.

 - Men om vi ska få någon ordning på världen måste vi börja med att lyfta de svagaste. Om vi inte gör det först kommer vi aldrig att klara svält eller miljöproblem.

 

I galleriet finns också en rad teckningar. Intensiva kroppsstudier fulla av rörelse. Men även här finns en utsatthet, en streckad kropp mot det vita papperet.

 - Jag håller alltid på att teckna. Jag har en modell som kommer en gång i veckan. Hon dansar då till musik jag valt och gör yogaövningar och jag tecknar. Jag efterarbetar aldrig en teckning men jag gallrar mycket hårt.

  Ett hus återkommer ofta i de verk som nu visas på Remi. Ett hus som symbol för instängdhet eller utestängdhet. Lena Björn har många tankar bakom det hon visar. Hon beskriver sitt konstnärliga skapande ganska fint i sin dikt

"Mitt innersta rum":

  Vad jag känner är en längtan,

  en tvingande kraft som vill ut,

  och bli vad den måste bli

 

 

 

 

BORÅS TIDNING

Recensent Rolf Haglund

 

GALLERI JEANETTE ÖLUND

Pågår till 4 oktober 2008

 

Lena Björn fångar rörelsen

 

Målningar, teckningar objekt

 

RECENSION. För fjärde gången möter vi Tranemokonstnärinnan Lena Björn på Galleri Ölund, som hon därtill representerat två gånger på Konstmässan i Stockholm och en gång på Art Copenhagen. Hon har sällsynt väl motsvarat förtroendet, vuxit och utvecklats som konstnär. Nu får vi för första gången här se hennes arbeten med flerskiktat plexiglas som ger en tredimensionell upplevelse. Alltmer utvecklar hon också sin emotionella bredd liksom tekniken.

  I grunden finns en enastående förmåga att i teckningen fånga själva ögonblicket, rörelsen. Ett praktfullt exempel på utställningen finns i en serie på fem bilder tecknade efter modell, alla tillkomna på några minuter men efter veckor av fruktlösa försök. Hon är sin egen mest obarmhärtiga kritiker, förintande skulle nog en del säga, som eventuellt sett de drivor av teckningar hon ratat på vägen. Men däri finns hennes verkliga styrka, bejakandet av själva livets autenticitet där inte ett falskt penndrag får tillåtas.

  Likaså fängslar hennes ständigt nya yttryck för en grundläggande empati, utlöst av upplevelsen av en dokumentär om sydafrikansk gatubarnet Frieda. Nu väger känslan ut i bild efter bild och anar drag av bultande oro för världsutvecklingen och människans villkor. Så arbetar bara en stor och angelägen konstnär som ständigt sätter sin rådvillhet och samtidigt en okuvlig uttrycksvilja i pant.

PLEXIGLASBILDERNA TER SIG kanske allra mest utvecklingsbara. Själv finner jag också hennes nyvunna djärvhet med färgens lyskraft särdeles spännande.

 

 

 

 

BORÅS TIDNING

recensent Rolf Haglund

 

VASA KONSTHALL, Göteborg 

Pågår till 12 oktober 2008

 

Sjuhärads guldålder är nu!

 

7 KONSTNÄRER FRÅN 7-HÄRAD

Måleri, teckning, glas, skulptur, textil av Marianne Abelsson, Gunnar Bergh, Björn Bergsten,

Lena Björn, Staffan Johansson, Ingalill Sjöblom och Peter Waldenström.

 

RECENSION: Tyvärr får bara göteborgana se denna suveräna sammanställning av ny Sjuhäradskonst, utvald sammanställd och ytterst välhängd av Bengt-Göran Johansson, Skene. Hade vi fått se den på hemmaplan hade vi alla insett vår konsts nya guldålder. Namnlistan ovan är ju bara en liten del av allt vi kan visa upp. En sådan epok har Sjuhäradskonsten aldrig förr upplevt. Sett från konstnärskap till konstnärskap går allt fortfarande bara uppåt.

  Ingen liknar den andre, ändå finns förenande element. Ingen förfaller till ren teknik eller form. Alla förmedlar något eget. Samtliga väcker spänningsskapande associationer redan vid första blicken, allt finns öppet tillgängligt.

  Men ju mer man vet om klassisk konstteori, desto bättre ser man djupdimensionen. Ingen gömmer sig bakom testuggande. Åter kan vi tala om allmängiltighet i konsten - och detta i en konst som vi har alldeles inpå oss, oavbrutet växande. Upplevelsen är dock så enhetlig att jag inte förmån rangordna enskilda konstnärer inbördes.

  Gunnar Berg är inte den ende i gruppen som ter sig alltmer egenartad när han går förbi sina egna gamla ideal och tar varje bild på allt större allvar.

  Så gör också Lena Björn, fortfarande lika briljant och sparsmakad tecknare, som dock oavbrutet går vidare i empatisk medkänsla, mångfacetterad sammansatthet och en kalligrafisk snabbhet som i allt högre grad finner ett slags haikuartad koncentration, också här i bilden själv, inte bara i känslan av rörelse utan även av en nästan "japansk" tidlöshet. I varje bild skapa hon en konst som "är" i osedvanligt hög grad "är" i existentiell menig, nära människan men ännu närmare kulturens eviga värde.

  Ständigt i växande, allt mognare, tycks hon i det lilla fånga tidens väsentliga ödesfrågor med kvinnlig intuition och omtänksamhet, sannerligen en Sjuhäradskonstens Freja. Empatin är allra tydligast i hennes bild Frieda, gatubarnet från Kapstaden.

  Mångfaldskänslan kulminerar i hennes plexiglasmålningar i upptill sju lager som ständigt djupnar för varje ny infallsvinkel för betraktaren. Hennes teckningar efter levande modell får en allt mera stiliserad teckenkaraktär, sägande allt utan ord."

 

 

 

 

BORÅS TIDNING

Recensent Inger Landström

 

GALLERI BACCHUS

2006

​

Tragedi och natur

 

  Det var framför allt som tecknare Lena Björn väckte uppmärksamhet med sin debututställning på Galleri Bacchus 1999. Sedan dess har hon undan för undan tagit upp olika tekniker och experimenterat med en oräddhet och ett engagemang som nu ger full utdelning i form av ett måleri med många spännande ingredienser - såväl tekniskt som innehållsmässigt.

  Här har hon arbetat i det stora formatet, med målningar på plexiglas upphängda framför varandra i upp till tre olika lager, ibland med en "traditionell" målning som bakgrund, ibland helt fristående. Eftersom plexiglasskivora är målade på båda sidor och därtill kastar skuggor på väggen som skapat ytterligare en dimension uppstår en djupverkan och en mångtydighet som väcker intresse, också för tankevärlden bakom verken.

  För nu är det inte bara ytan och ögonblicksintrycket som gäller - här har Lena Björn använt sin erfarenhet av krokiteckningens fjäderlätta linjeföring och grafikens lekfulla dubbeleffekter för att tolka sina känslor inför en medmänsklig tragedi som berört henne djupt, nämligen gatubarnens svåra situation.

  Främst blev hon inspirerad av en svensk TV-film om Frieda, ett gatubarn i Kapstaden i Sydafrika, och det stora verket Under stjärnorna är tillägnad henne. Men målningen har med sin stökigt livfulla storstadsmiljö och underliggande hotfulla oro en allmängiltighet som går utöver det enskilda människoödet.

 

 

 

 

LÄNSTIDNINGEN ÖSTERSUND

recensent Christer B Jarlås

 

GALLERI REMI

2005

 

Ett skapande i liv och rörelse

 

På Galleri Remi kan man just nu möta Lena Björns måleri och teckningar.

 - För mig är direktheten i den tecknade linjen viktig. Att fånga ett skeende, det primära i en rörelse eller scen. Oavsett vilken teknik jag väljer, söker jag en känsla där alla mina upplevelser finns med helt ärligt, säger hon i ett litet blad.

  Lena Björn är 45 år och bor i Tranemo. De verk hon visar handlar till stor del om att just fånga rörelser. Att på den orörliga ytan få det att hända saker. Det gör hon både för sin egen och för betraktarens skull.

 - Om man ska orka koncentrera sig så måste det vara spännande, säger hon.

  Det verk som först fångar besökarna på galleriet består av tre stora plexiglasskivor som hänger framför varandra. "I rörelse" består av ett fåtal färger där varje glasskiva är ett lager i den bild man ser rakt framifrån. Resultatet är väldigt speciellt och bra.

  I utställningen varvas målningar på plexiglas med mer traditionellt måleri på duk, teckningar i blyerts och tusch som ofta visar yoga-rörelser och några grafiska blad.

Sammantaget är det en mycket fin utställning som inleder hösten på Galleri Remi. Lena Björns skapande verkar aldrig kunna stå stilla. I skapandet verkar hon närmast besatt över att finna och fånga den där perfekta rörelsen hos människa, i landskapet, hos fågeln eller kanske bara i de färger hon just valt.

Det har börjat en ny konstsäsong med mycket bra utställningar. Inte ens i en storstad kan man hitta så mycket bra på gallerierna samtidigt; åtminstone inte utan att gå enorma sträckor.

 

 

 

 

ÖSTERSUNDS-POSTEN

recensent Leif Öhr

 

GALLERI REMI

2005

 

Hisnande glasmåleri

 

Konstnären Lena Björn överraskar genom att måla på fritt hängande glasskivor.

Det skapar en hisnande känsla av djup.

 

Leif Öhr presenterar här en av konsthöstens höjdare

 

Det gäller att höra nödropen från de målningar som pockar på ytterligare åtgärder.

Ibland uppfattas det inte och man ställer ut - i god tro. Betraktaren känner att det är ofullgånget. Det gick inte i mål.

 

Frågan är när en målning är färdig? Jo, när den vilar i sig själv. Liksom står på egna ben med egen auktoritet. Lena Björns målningar vilar i sig själva. Det gäller rent formellt estetiskt. Det handlar om ett genomarbetat måleri - kompositionellt, färgmässigt - inga sjuka delar som skämmer helheten. Friskt helt igenom. Det är gråskaligt med kulörta insatser. Dessutom uppstår i vissa målningar något sublimt - utan överväldigande kraftuttryck - till exempel den ganska stora temperamålningen Kust. I bildens övre del svävar några måsliknande fåglar nära, det finns en luftighet som om fria rymder.

  Lena Björns målningar är rätt abstrakta och som sådana släpper de inte banden till omvärlden men närmar sig rent måleri. Det finns många teckningar - summariska med stark rörelseenergi. Men främst fascinerar plexiglasmålningarna. Metoden är att konstnären bygger sina motiv med fritt hängande glasskivor bemålade med vinylfärg - framför varandra. Det skapar en verklig tredimensionalitet. Det gör att man i Lena Björns bilder får en nästan hisnande känsla av djup. Flera av hennes glasbilder äger en kalligrafisk enkelhet som påminner om japanska konst. De är mycket vackra - avklarnade.

 

På Galleri Tängtorpet visar Ulla Hall från Bromma och Ingrid Persson från Östersund måleri och en rätt morbid installation - ett skelett klädd i häxmundering och med fiol därtill.

När det gäller Ingrid Person rör det sig om figurer och om det gamla temat döden och flickan - den förra i form av ett skelett just. Ulla Hall visar främst landskap med hus, ett och annat stilleben. Nej, tyvärr det håller inte. Med några få undantag gäller som sagts i inledningen. Det ropas efter ytterligare åtgärder. Bilderna har lämnat ateljén alldeles för tidigt. Det har stannat av på halva vägen. Anslagen är ibland bra - det kan gälla Kruka av Ulla Hall eller Rosen av Ingrid Persson - men det går inte i mål. Det behövs ett varv till i ateljén.

 

 

 

 

YSTADS ALLEHANDA

Recensent Bo Bjelvehammar

 

GALLERI OLEFJORD, Simrishamn

Pågår till: 3 juli 2005

 

Från Tranemo och ut i världen

 

Det som finns i Tranemo, där Lena Björn bor, det finns även i världen. I Tokyo, i Stockholm och i Nässjö.

Landskap med träd, vatten och fåglar

  Förändringar, skiftningar och möten. På alla platser i världen föds det nya dagar, med oskrivna vita ark och outnyttjademöjligheter.

  För varje blomma är det något särskilt med en daggvåt morgon och rent solljus. För en svala är varje dag ett ilande och ett pilande efter insekter för att klara livet på sig själv och skaffa mat åt de allra minsta.

  I en ny dag ryms nya upplevelser av glädje, lust och till inspiration.

 

Rörelsen är fundamental

Lena Björn låter omvärlden nära inpå sig befolka sina bilder, hon visar här tjugoåtta, det är anade figurer och kroppar, som lever bredvid och nära varandra.

  Det är linjer, som möts som tangerar eller korsar varandra och några går förbi varandra. Genom ett samspel mellan linjer, färger och vita fält skapas en dynamik och en rörelse. Rörelsen är fundamental och bärande i Lena Björns måleri och även i hennes grafik. Där får bilderna liv och näring, där, i rörelsen, lyfter motiven mot den som ser å bilden.

  Det kan förefalla lite nonchalant, svajigt och hastigt hopkommet, men detta är bara en första känsla och en illusion. Varje linje är noga avvägd, varje komposition är omsorgsfull och noggrann. Det är aldrig fråga om ett hastverk.

  När en svala i tempera och tusch klyver himlen, skriver sina tecken och signerar sitt verk, då är Lena Björns estetik som starkast och hennes konst, som skönast och fulländad som kalligrafisk skrift eller orientaliska danserskor i lätta rörelser.

  Jag ser hos bilderna släktskap med Ulf Trotzig Peter Dahl och Johan Tobias Sergel. Särskilt tänker jag på Dahls serie om Bellman.

  Nu ser någon annan helt andra saker.

 

Ärlig och äkta

Men jag känner mig glad och blir idérik tillsammans med Lena Björns måleri. Hon är öppen och arbetar i frihet, hon krånglar inte, hon mixtrar inte, hon är ärlig och äkta.

  En sak, som jag inte har tänkt på vid mina tidigare besök på Galleri Olefjord, det är smakfulla rum, åt sitt sinnliga till och det är en sällsynt välhängd utställning med god balans och där ljuset får arbeta olika, i de skilda bilderna.

  När jag ska lämna galleriet stannar jag till inför en starkt stiliserad bild i tempera och tusch.

En bild av Skåne, en mörk skapelse av raka vägar och små, enformiga pileträd.

  Som något trist och enahanda utan variation.

Så är det kanske vintertid och i dystert väder, men inte nu i midsommartid.

 

 

 

 

JÖNKÖPINGSPOSTEN

Recensent Maria Campbell

 

GALLERI BERGSTRÖM

2005

​

Om kvinnor som kan

 

ETT SKEPP kommer lastat just nu på en av väggarna hos Galleri Bergström. Lastat med vadå? Ja, det kämpar mot vind och vågor i alla fall och utgör en högst personlig tolkning av havets värld av utställaren Lena Björn. På Konstnärsgården ägnar sig Saga Bitkover-Norman åt vampyrer som är mer snälla än elaka medan Gunnel Thidell på Nätet, det vill säga Kvinnligt Resurscentrums lokal vid Kanalgatan, personligt fångar barn i lek.

 

DET ÄR KVINNOR som kan i den här veckans recension och kanske också ett kvinnligt förhållningssätt, ett särskilt sätt att uttrycka sig. Fördomar kanske och reminiscenser av en gången tid men ändå.

 

THIDELL ÅR säker i sina barnbilder när det gäller att fånga en rörelse och så än mer hos Lena Björn hos Bergströms. Dock är hennes skepp här något extra och frågan om kvinnligt/manligt kommer på skam.

  Björns konst är mycket kraftfull och mycket säker. Hon vet precis van hon gör i det skapande ögonblicket tycks det mig. Stundom ger hon sig på att "skapa om" tidigare grafik som i grannen med skeppet. Men det är detta skepp utsatt för havets raseri jag finner så spännande; en slags flygande Holländare, ett rö för vinden, stormen, blänket av solen i vågorna… alltsammans får hon fram i nästan enbart gråskala.

 

BJÖRNS skildring av kroppar i rörelse är också sevärt. I många av de bilderna är rörelsen omvandlad i kalligrafiska tecken eller som japanska/kinesiska skrivtecken på håll. I närbild urskiljs kropparna som böjer sig och vrider sig i de mest omöjliga positioner.

  Bakgrunden är rörelsesporten aikido och här tycks Björn ha ägnat sig åt en slags "action painting", det vill säga fångat ögonblicket här och nu.

 

 

 

 

BORÅS TIDNING

Recensent Inger Landström

 

MARKS KONSTHALL, Kinna

Pågår till 7 mars 2004

 

Sparsmakat och dynamiskt

 

När Lena Björn nu ställer ut i Marks konsthall, Kinna, är det nästan på dagen fem år sedan debuten på Galleri Bacchus i Borås. Då dök hon upp som en total överraskning, en helt ny konstnärsbegåvning från den uppenbarligen mycket inspirerande Tranemotrakten: mångsidig, experimenterande och infallsrik men samtidigt med en behärskad disciplin som imponerade stort. Hon tycktes borra sig ner till grunden i varje nytt område och ny teknik hon gav sig på.

  Allra tydligast visade sig denna envishet och energi i tecknandet, och det var också här hon slog igenom stort, med sina lätta, stilsäkert förenklade skisser av människor i rörelse, nedtecknade timme efter timme, dag efter dag under repetitionerna av Torpaspelen.

  Långsam, målmedveten innötning kombinerad med snabbhet och koncentration - just den här speciella arbetsmetoden passar tydligen hennes konstnärstemperament, för så har non fortsatt. Först med att studera och notera kroppsspråket hos utövare av den japanska kampsporten aikido, och nu, som det visar sig på utställningen i Marks konsthall, genom att engagera sin yogalärare som rörlig modell.

  En gång i veckan under hela det gångna året har de träffats i ateljén för ett intensivt koncentrerat samarbete då Lena Björn har följt alla de återkommande yogasekvenserna, om och om igen. Hon har arbetat med omväxlande tjocka blyertsstift, tusch eller kol, i sökande men kraftfulla drag där man starkt upplever hennes vilja att försöka fånga själva känslan i rörelsen, det absoluta uppgåendet i nuet. Säkert har det sin betydelse att hon själv tränar yoga.

Här visar hon nu ett urval av dessa skisser, i sin enkelhet och formsäkerhet fullt självständiga konstverk med den närhet till handens rörelser som är teckningens oöverträffade särart. Men hon har också gått vidare och låtit färgen komma in i yogastudierna, vilket visar sig i en serie små kvadratiska målningar, en del direkt nedskissade precis som teckningarna, andra delvis bearbetade senare. Med sitt än mer summariskt renodlade rörelsemönster har de fått en närmast abstrakt karaktär som förstärks av den sparsmakat läckra färgbehandlingen.

  På liknande sätt tycks de intensiva figurstudierna ha smittat av sig också på temperamålningarna, som har betydligt mer sting och koncentration än jag minns från Lena Björns tidigare mer försiktiga färgbehandling och experimenterande med formspråket.

  Här har hon nu släppt försiktigheten och närmast exploderat i ett konturstarkt, kraftfullt måleri, som bär tydligt släktskap med teckningarnas distinkta linjer i tusch och blyerts. Samtidigt balanseras helheten av den lugna, sammanhållna färgskalan med ockra och rött som varmt lysande inslag.

  Men målningarna är också något helt annat än teckningarna. Fritt associationsrika och spontant färgflödande berättar de sin egen historia. Oftast antyds ett landskap - dock inte romantiskt stillastående utan brötigt och händelserikt, fyllt av dynamik och rörelse, ett landskap där människan hela tiden är starkt närvarande, synlig eller ej.

 

 

 

 

BORÅS TIDNING

Recensent Rolf Haglund

 

BORÅS KONSTGRAFISKA VERKSTAD

2004 års portfölj

​

Kvinnor bakom praktmapp

 

Grafik av Inger Andersson, Lena Björn, Barbara Häggdahl

 

Nu är det ju kvinnorna som tar för sig i konsten och ofta pockar på det största intresset. Det är väl därför bara i sin ordning att den årliga grafikmappen från Borås Konstgrafiska Verkstad är helt igenom kvinnlig. Och det är sannerligen en årgång som hävdar sig väl mot de tidigare.!

  Inger Andersson, bosatt om ej i mörkaste så dock djupaste småländska skogen, i Kinnared 5-6 mil in från Halmstad, gör en spännande karriär i våra dagars svenska konst. Det räcker att se på alla hennes stipendier och engagemang utomlands efter alla åren på KV, Nordiska konstskolan i Finland och slutligen Valand för att inse den saken. På konstgrafiska har hon lärt sig trycka litografier utifrån sina tidigare datorarbeten, och hennes "Snigel" - bara en svart form mot vad man tar för gräs i en läcker turkosblå kulör - är en riktig liten godbit. "Gräset" är i själva verket hennes eget hår som bretts ut direkt i en kopiator. I sin poetiska lätthet är detta rentav ett litet mästerverk.

  Med saftig tyngd och svärta har Tranemokonstnärinnan Lena Björn gjort en Japaninspirerad teckning av något slag dans, fångad mitt i en rörelse och så betydelseladdad att ens öga ständigt tycks ta fram nya infallsvinklar. Bilden är gjord i "image-on"-teknik som teckning i tusch direkt på film, som först slipats matt, därpå belyses och sedan framkallas för tryckning. Hennes talanger som tecknare är numera helt subtila.

  Det mest traditionella motivet, ett stilleben med några frukter, är Barbara Häggdahls bidrag, men inte mindre elegant. På tunnaste Japanpapper har hon tryckt sitt träsnitt "Transparent grå" i balanserde fält av bara grått och brunt med så sparsmakad effekt att tanken går till klassiska mästare - jag vet inte riktigt vem - men den självklara stramhet och auktoritet hon lägger i dagen är på sätt och vis ett yttersta bevis för hur de kvinnliga konstnärerna nu står för värden som länge setts som exklusivt maskulina. Jag tror inte detta är något slags unisexfenomen, snarare ett tecken på behovet av kvinnligt temperament, kvinnligt allvar och kvinnligt mod att inse hela det fulla allvaret i dagens kris. Att denna känsla kan väckas av en helt igenom "ofarlig", sval och mogen nature-morte-bild är väl även det ett kvalitetstecken.

Alltså en riktig praktmapp i år från Borås Konstgrafiska.

 

 

 

 

SKÅNSKA DAGBLADET

Recensent Jean Bolinder

 

GALLERI LILLA UPPÅKRA

Pågår till 3 mars 2002

​

Givande Konstresa

 

Hasse Hasselgren på Burlövs Konstförening, Lena Björn, Leif Nelson, Tommy Olsson på Galleri Lilla Uppåkra,

alla pågår till och med 3 mars På trevliga Galleri Lilla Uppåkra ställer tre konstnärer ut till och med 3 mars

 

DET ÄR tråkigt att så få människor har upptäckt vilken stimulans det är att fara runt på konstutställningar. För min del brukar jag göra det varje lördag och även om jag har uppdraget att recensera, så överraskas jag om och om ingen av hur fantastiskt spännande och upplyftande dessa resor är. Men många ägnar sig åt andra fritidsaktiviteter.

  Den här lördagen höll jag aldrig på att få inhandla en kvällstidning i kiosken eftersom det var en otrolig massa människor framför mig. När jag frågade vad som stod på, fick jag veta att det stod ovanligt mycket pengar på spel i hästkapplöpningarna. Nå, var och en får bli salig på sin fason men jag tror jag kan lova att det för de flesta är billigare att titta på konst än att spela på hästar.

 

Ovanligt givande

  Den här lördagen är konstresan också ovanligt givande. Det är ytterst sällan jag gillar precis allt jag ser även om jag tycker att jag bör vara hövlig mot hårt jobbande konstnärer och nöja mig med att svalt referera det jag ser om jag inte gillar det. Ibland kritiserar jag förstås, men sådant ska inte vara för frekvent. Konstkritiker som visar sin makt är en styggelse. Liksom jag har svårt för kritiker som inte fattar vad konstnären gör; kritiserar utifrån sin obegåvning och med en klapp på axeln rekommenderar konstnären att inte göra det som görs utan något helt annat och sämre. Detta sagt i förargelse över dumheter jag just läst i ett konkurrentblad…

 

  På trevliga Galleri Lilla Uppåkra ställer tre konstnärer ut till 3 mars.

Alla tre är mycket sevärda - ta familjen med nästa helg och titta! Låt barnen upptäcka konsten! Drick kaffe och ät bullar och prata om bilderna. Klart mer givande än att tippa vilket hästkräk som kan piskas till att springa fortast! För mig är Lena Björn en ny bekantskap. Hon berikar verkligen min tillvaro med sina temperamålningar och kol- och tuschteckningar. I "Vårvinter" skildras den tid som råder just nu och då som Karin Boye säger "all vår heta längtan" binds i "det frusna bitterbleka". Jag ser speglingar i fönsterrutor och ett ensamt löv som övervinner skräcken för det nya, ängslan för färden och en sekund känner "sin största trygghet" och "vilar i den tillit som skapar världen". Detta är sensuell, existentiell och omtumlande konst!

 

 

 

 

VÄRNAMO NYHETER

Recensent Inger Rausch

 

KINNABORGSSALEN, Gislaved

Pågår till 24 sept 2000

​

Inspirerade rörelser på Borgen

 

Lena Björn från Tranemo visar fartfyllda teckningar och målningar på Kulturhuset Borgen i Gislaved till och med den 24 september. Lena Björns spänstiga kol- och blyertsteckningar fångar med mästarens känslighet den elegans och de rent av poetiska rörelsescheman som den orientaliska självförsvarskonsten kan bestå av. Inspirationen kommer i huvudsak från japanska Aikidon. Utan överdrift kan man påstå att hon med sin närapå kalligrafiska teknik med avskalade detaljer levandegjort linjen. Med hjälp av några streck träffar hon med kuslig pregnans det primära i en rörelse eller i en scen. Kroppar formade i möjlig och omöjliga ställningar och kast.

Även i måleriet visar Lena Björn sin kärlek till den sparsmakade paletten och ljusets inverkan på motiven.

Hon arbetar i tempera och bilderna sprudlar av fart och rörelse. Lena Björn har bland annat utbildat sig på Capellagården, Öland, och Hovedskous målarskola i Göteborg. Förutom separatutställningar under 1990-talet har hon arbetat med olika projekt, bland andra följt en teaterensemble från dramaövning till föreställningen Torpaspelen.

 

 

 

 

BORÅS TIDNING

Recensent Rolf Haglund

 

GALLERI BACCHUS

2000

​

Snabbt och expressivt

 

Rolf Haglund ser tre konstnärer kliva över gränserna. Det går mot sommar. Det syns i lekfullheten och den lite slängiga mångfalden på väggarna hos Galleri Bacchus. Inte så att kvalitén drabbas, icke, men de tre utställarna kliver utanför gränserna, tar sig alla friheter, lite som nysläppta hästar på grönbete. Bäst att ta dem i bokstavsordning.

  Lena Björn representeras av bilderna som gjorde succé på konstmässan i Stockholm (där guidade visningar fem gånger om dagen landade i Jeanette Ölund-montern). Nu kan vi på hemmaplan se hur befogad framgången var. Hon visade nya, fartfyllda teckningar från Torpaspelen i ett snabbt, expressivt manér som inte setts så ofta sen Birger Lundquists dar. Men för oss som mött denna talang förr imponerar minst lika mycket hennes serie teckningar kring den japanska kampsporten aikido - där en anfallare fälls med den kraft han själv utvecklar. Här finns klarvaken, bidande stillhet i själva tekniken som ibland närmar sig just knapphändig japansk tuschteckning. Det öppnar en utvecklingsmöjlighet ur hennes aningen journalistiska, snapshotbetonade snabbtecknande, en smula begränsat manieristiskt hur beundransvärt det än är.

 

 

 

 

BORÅS TIDNING

Recensent Rolf Haglund

 

TORPA STENHUS

"VITT OMFÅNG-sex kontraster"

1999

 

Tranemotalanger i historisk miljö

 

Medverkande: Björn Bergsten skulptur, Lena Björn teckningar och måleri, Christina Ewertsdotter dräkter,

Örjan Gramming silver, Bengt Gustafsson smide, Stefan Pettersson ljudinstallation

 

I ett huj har Tranemo blivit ett konstcentrum av hög kvalitet. Hela den nya konstnärskolonin visar i sommar sina talanger på Torpa stenhus i anslutning till krönikespelet där med premiär framåt semestern.

  Alla bidrar också på olika sätt till föreställningen.

  Tecknerskan och målarinnan Lena Björn som i vår haft sin debututställning i Borås - succé med nästan allt sålt - har gjort affischen och därtill följt repetitionerna med skissblocket ständigt till hands.

  Hon är född 1960 och har gått igenom Hovedskou-skolan varifrån hon fått Eric Ericson-stipendiet på 30 000 kronor. Hennes snabba, dynamiska och livfulla skisser fångar skeenden i några få karaktärsfulla streck med en uttrycksfullhet och omedelbarhet som genast placerar henne bland eliten av våra tecknare.

 

 

 

 

BORÅS TIDNING

Recensent Inger Landström

                            

GALLERI BACCHUS

1999

​

Pregnant tecknare överraskar stort

 

En helt ny Sjuhäradskonstnär som plötsligt dyker upp ur tomma intet - den överraskningen heter Lena Björn och hennes förvånansvärt mogna debututställning kan man se på Galleri Bacchus. Lena Björn är född i Tranemo 1960 och efter Ålgårdens målarskola i Borås fortsatte hon under ett par år vid Hovedskous i Göteborg, där hon gick ut 1990. Planerna att söka till Valand gick dock om intet - familj och barn kom emellan och det blev ett glapp i konstutbildningen.

  1995 tog hon upp studierna igen, den här gången på Gerlesborgskolan. Den gedigna kurs i form- och bildskapande hon gått där under återkommande perioder blev en nytändning som satt tydliga spår: det är ovanligt att se en debutant som arbetar så medvetet med formen och har en så säker hand med själva det tekniska utförandet. Jag tänker då särskilt på hennes små sparsmakat utformade temperamålningar, utsökt monterade mot vackert rostfärgad plåt. Bearbetningen av plåten har hon fått hjälp med på ett plåtslageri - allt är välgjort in i minsta detalj.

  Just de här små målningarna med sin starkt stiliserade form får nästan karaktären av objekt. Mer tydligt figurativ är hon i sina större temperamålningar med mjuk men bestämd färghantering, till exempel målningen som återfinns på vernissagekortet, i verkligheten med något mer dämpad kolorit.

En kvinna och ett barn sitter med ryggen mot varandra, båda tecknade med tydliga konturer, kvinnas förstärkta med tjocka svarta linjer som tycks markera avskärmning mot yttervärlden. Den mer naturalistiskt betonade barnkroppen för in ett riskabelt drag av känslosamhet, något som dock motverkas av den kyligt uppfordrande gestalt - också den med ett barns kroppsproportioner - som tornar upp sig i bakgrunden. Det starka känslouttrycket dominerar bilden.

  Galleriets krävande fondvägg har inspirerat till monumentalt måleri i en triptyk där mittbilden visar ett friskt anslag i bästa Kirkeby-stil - inte illa alls. Men jag tror att det finns mer av Lena Björn själv i den dekorativa grupperingen av mycket små målningar upphängda på en ställning av armeringsjärn - en komposition där framför allt helheten ger styrkan, men där det också finns enskilda detaljer med stor lyskraft.

  Det som lyser är de mycket summariskt målade människofigurerna - ibland bara bestående av streck och punkter, men ändå tydligt läsbara - med ursprung i ett ambitiöst projekt som Lena Björn ägnat sig åt den senaste tiden.

  Utrustad med teckningsblock, ritkol och blyerts har hon under två tretimmars pass varannan vecka sedan i augusti följt repetitionerna inför Torpaspelen, något som uppenbarligen har betytt mycket för hennes konstnärliga utveckling. Sammanlagt har det blivit ett par hundra skisser, varav en del finns med har i original, påfallande säkert och karaktärsfullt tecknade i snabba men distinkta linjer.